English

 

Radio Cyklopen fredag den 16 april kl. 20.00, release av det nya numret av tidskriften Tydningen, med den första svenska översättningen av Simone Weils Fabriksdagbok:

Fabriken

En rapport av Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik.

 

 

Vid tre tillfällen tar den franska filosofen Simone Weil tjänstledigt från sitt arbete som lärare för att ägna sig åt politisk och filosofisk verksamhet: 1932 reser hon till Berlin för att rapportera från de valomgångar som leder fram till Hitlers maktövertagande; 1936 reser hon till Katalonien för att strida med ett anarkistförband i det spanska inbördeskriget; däremellan, läsåret 1934–35, tjänstgör hon som okvalificerad fabriksarbetare på Alsthom och Renault i Paris. Weil hyr ett rum i anslutning till fabrikerna, som tillverkar elektrisk utrustning till spårvagnar respektive bildelar, och träder in i en av samhällets mest utsatta klasser: den okvalificerade kvinnliga fabriksarbetarens.

Agenturs rapport Fabriken utgår från den dagbok Simone Weil skrev under sin tid som fabriksarbetare. Det är en text där detaljerade uppgifter om ackordsbelopp, missöden och beräkningar av antal tillverkade metalldelar genskjuts av kortare reflektioner över en tillvaro som alltmer liknas vid slavens. Från att ha betraktat arbetsplatsen som en plats för politisk subjektivering erfar Weil ett förtryck som inte ”ger upphov till revolt som en direkt reaktion, utan till underkastelse”. Fabriksdagbok är inte etableringslitteratur i egentlig mening, där författaren tar anställning för att förbättra arbetsvillkoren. Fabriksdagbok är resultatet av ett filosoferande med kroppen som insats kring fabriksarbetets villkor.

Agenturs rapport Fabriken utgår från Simone Weils Fabriksdagbok, som nu publiceras i urval och översättning av Martin Högström. Rapporten tar bland annat formen av ett nummer av tidskriften Tydningen, redigerat i samarbete med Agentur. Läsningar ur numret och ett samtal med Tydningens redaktion sänds på Radio Cyklopen den 16 april 2021. Koppla in högtalaren!

Utöver översättningen av ett utdrag ur Simone Weils Fabriksdagbok, baserat på den kritiska franska utgåvans återgivning av dagbokens disposition, innehåller numret sex nyskrivna bidrag, som kommenterar och tänker med och tänker mot Weils text: Burcu Sahin för dagbok över sin läsning av Weil; Emma Kihl länkar Weil med Zora Neale Hurston och Pablo Neruda; Martin Högström upprättar ett fabrikskonglomerat; den franska Simone Weil-experten Nadia Taïbi konstaterar att dagboken är för berättelsen vad fabriken är för arbetet; Kim West åskådliggör hur montaget ställer samman utan att reducera mångfald till enhet; och Tydningens redaktion för in sin egen kropp i fabriken.

Tack till Éditions Gallimard och våra samarbetspartners.

Bild: Christoffer Paues, Trea nr 4 för folkfronterna, 2021.


Kulturhus kulturhus kulturhus

Ett program med utgångspunkt i specialsektionen om den franska arbetarrörelsens Maison de la culture i dagstidningen Comœdia den 14 juli 1936, inspelat på Cyklopen i Stockholm den 6 november 2020.

 

 


Nu tillgänglig på luleabiennial.se, med den första fullständiga svenska översättningen av Bertolt Brechts pjäs om Sveriges neutralitetspolitik:

Vad kostar järnet?

En rapport av Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik.

 



SVENSSON: Ja, men jag är ju bara en liten järnhandlare. Jag kan inte blanda mig i när de stora firmorna slåss. Om jag gick med i en sådan förening skulle det kunna reta en del av mina kunder.

Under sin exilvistelse i Sverige mellan april 1939 och april 1940 skrev Bertolt Brecht enaktaren Vad kostar järnet?, en allegori över det storpolitiska maktspelet i Europa vid andra världskrigets utbrott. Brecht var måttligt imponerad av sitt temporära hemland: pjäsen kritiserar Sveriges – ”Svenssons” – ryggradslösa ”neutralitet” och fortsatta handelsförbindelser med ett Nazityskland i full expansion.

Men Brechts fryntliga sarkasm sträckte sig bortom Sveriges gränser. Under de europeiska motsättningarnas och samförståndens yta, menade han, fanns en hård kärna av exploatering och klasskillnader. Inga välvilliga allianser, ingen tvärpolitisk folkfront kunde åtgärda detta problem. För att bli effektivt måste motståndet istället rikta in sig på krisens fundamentala orsak: profitmotivet och de politisk-ekonomiska strukturer som uppbar det.

Vad kostar järnet? hade urpremiär inom ramen för en kurs för amatörteaterledare på Tollare Folkhögskola sommaren 1939, i regi av Ruth Berlau. Den har sedan spelats vid ett fåtal tillfällen i Sverige, bland annat i en uppsättning av Luleå Arbetarteater. Men märkvärdigt nog har det aldrig publicerats någon fullständig svensk översättning av pjäsen.

Agenturs rapport Vad kostar järnet? utgår från Brechts stycke, som nu ges ut i tolkning av Jörgen Gassilewski, baserad på den kritiska tyska utgåvan. Det är en pjäs som påminner oss om Brechts aktualitet, men också ställer oss inför många av de problem den berömde dramatikern behandlade, om realismens möjlighet och den politiska konstens instrumentalisering, om tillgänglig folklighet och reduktiv populism, om montagets nödvändighet och motståndets estetik.

På grund av pandemins envishet tar rapporten Vad kostar järnet? tills vidare enbart formen av en publikation: ett nummer av Lulu-journalen, gästredigerat av Agentur. Lulu-journalen ges ut i samband med Luleåbiennalen 2020 och ger olika ingångar till biennalens tematik om realismens giltighet idag. Numret är nu tillgängligt för nedladdning och utskrift på Luleåbiennalens hemsida.

Utöver pjäsen innehåller numret åtta nyskrivna bidrag, som kommenterar och kritiserar, tänker med och tänker mot Brechts text: Rikard Heberling skriver om pjäsens tillkomst och historiska kontext; Ingela Johansson klargör Ruth Berlaus centrala roll i pjäsens produktion; Martin Högström försöker leva i regi av Brecht; Emma Kihl demonstrerar neutralitetsbegreppets komplexitet; Elof Hellström och Samuel Richter prövar montagets möjligheter och främmandegörandets förvecklingar; Ulla Rhedin transmedierar brechtiansk pedagogik; Jörgen Gassilewski väcker realismen till liv; och Kim West frågar: kan det finnas ett odelat folk?

Tack till Suhrkamp Verlag och Michele Masucci.

Bild: Christoffer Paues, Trea nr 5 för folkfronterna, 2021.


Måste skrivas senare

Ett program med utgångspunkt i ”Strejken” av Tillie Lerner, inspelat på Titanic i Stockholm den 15 oktober 2020.

 

 


Kulturhus kulturhus kulturhus

En rapport av Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik.

 

 

”Vårt arbete bygger inte på den gamla idén om att rikta sig till folket”, skrev signaturen Virginia i en artikel i juli 1936. ”Vi är folket.” Artikeln publicerades i den franska dagstidningen Comœdia, i en specialsektion som handlade om landets nya kulturhus-rörelse, les Maisons de la Culture. De fjorton artiklarna i sektionen vittnade om rörelsens energi och vilda mångfald: där fanns texter om muralmåleri och nystartade filmkooperativ, föreläsningsturnéer och folkkörer, tvärvetenskapliga samarbeten och arbetarteatrar. Bland skribenterna fanns flera av det franska 1930-talets mest berömda författare, konstnärer och filmmakare, som André Malraux, Jean Renoir och Fernand Léger.

Kulturhusen hade en central ställning i Folkfrontens politiska projekt. Vad som hade börjat som en serie föreläsningar arrangerade i tidskriften Communes lokaler, utvecklades till ett landsomfattande nätverk av självorganiserade kulturinstitutioner, med ambitiösa program av utställningar, föreställningar, konserter och kurser. Mellan 1935 och 1938 bildades över 70 kulturhus i Frankrike, från Paris till Marseille. Både som institution och idé var Kulturhuset väsentligt för Folkfronten: det fungerade som en infrastruktur för social organisering, men också som en modell för kulturens roll i ett jämlikt samhälle. Den vision om en egalitär kultur som kulturhusen förkroppsligade kom sedan att utöva ett betydande inflytande över utformandet av de europeiska välfärdsstaternas kulturpolitiska projekt.

Kulturhus kulturhus kulturhus utgår från specialsektionen om den franska Folkfrontens Kulturhus i dagstidningen Comœdia, som nu publiceras i sin helhet i svensk översättning. Det är en rapport om kulturinstitutionernas liv och kulturpolitikens framtid, om decentraliserad självorganisering och centraliserad statsapparat, om atrofierade begrepp och vital byråkrati. Kan folkfronternas kulturhus ge oss ett nytt perspektiv på den kulturpolitiska idéutvecklingen i Sverige, från 1930-talet till idag? Kan kulturhusens läsecirklar och förmedlingsformer lära oss något om författarens förändrade villkor i en postdigital offentlighet? Hur skulle ett Kulturhus se ut som skulle svara mot samtidens sociala, politiska och teknologiska förutsättningar?

Med presentationer, interventioner, föreläsningar och konstnärliga bidrag av Emily Fahlén, Jörgen Gassilewski, Elof Hellström, Pedram Nasouri, Sara Parkman, Kim West och Ellen Wettmark, välkomnar vi till gemensam reflektion kring en väsentlig institutionell modell i den moderna kulturpolitikens historia, från folkfronternas period till idag.

Kulturhus kulturhus kulturhus är den tredje i en serie rapporter producerade av den oberoende forskningsgruppen Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik. Rapporterna tar formen av publika arrangemang, som genomförs under hösten 2020 och våren 2021 på olika platser och institutioner i Sverige och utanför; televisuella program, baserade på videodokumentering av arrangemangen, regisserade av Agentur och publicerade på digitala plattformar; samt tryckta publikationer, som ges ut i samarbete med ett antal svenska och internationella förlag och tidskrifter.

Arrangemanget Kulturhus kulturhus kulturhus äger rum fredag den 6 november 2020 kl. 18.00–20.30 på Cyklopen, Magelungsvägen 170, Högdalen. OBS: på grund av folkhälsomyndighetens ändrade riktlinjer är detta nu ett slutet arrangemang.

Programmet Kulturhus kulturhus kulturhus, baserat på dokumentering av arrangemanget och särskilt producerade presentationer, publiceras den 22 november 2020 på agentur.ooo och cyklopen.se. Tryck på play!

Publikationen Kulturhus kulturhus kulturhus ges ut i samarbete med Stockholmstidningen i december 2020. Publikationen rymmer en svensk översättning av specialsektionen om den franska Folkfrontens kulturhus från dagstidningen Comœdia, tillsammans med essäer och konstverk baserade på arrangemangets och programmets bidrag, samt specialbeställda artiklar och kommentarer. Vill du inte läsa?

Tack till FWD Fred Wenzel Displayservice, samt våra samarbetspartners.

Bild: Christoffer Paues, Trea nr 3 för folkfronterna, 2020.


Historien är inte slut (12 februari 1934)

Ett program i fem delar med utgångspunkt i Arbetardagarna den 9 och 12 februari av Marc Bernard, inspelat på Konsthallen Mint den 17 september 2020.

 

 


Måste skrivas senare

En rapport av Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik.

 

 

Den 9 maj 1934 koordinerar hamnarbetare strejker längs USA:s västkust från San Diego i söder till Seattle i norr. De protesterar mot orimliga arbetsvillkor och för rätten till facklig organisering. Strejken kulminerar torsdagen den 5 juli, den så kallade ”Bloody Thursday”, då fartygsägarna med våld försöker återöppna San Franciscos hamn. Två personer dödas och många skadas då polisen skjuter, gasar och slår mot de människor som samlats. Den generalstrejk som lamslår San Franciscos hamn följande vecka och de strejker och manifestationer som under hösten utlyses runt om i USA är upprinnelsen till en ny social rörelse: den amerikanska folkfronten.

En ung författare vid namn Tillie Lerner (senare Olsen) befinner sig i San Francisco den 5 juli 1934. Omtumlad av de våldsamma scener som utspelar sig skriver hon ”Strejken”, en redogörelse för händelserna i hamnen som samtidigt gör åtskillnad mellan skrivande och politiskt deltagande: ”Jag skriver detta på ett slagfält / Resten, Generalstrejken, terrorn, arresteringarna och fängelset, sångerna på kvällen, får skrivas en annan gång, måste skrivas senare…” Det är en uppfordrande rapport från en avgörande politisk händelse som pekar bort från skrivandet, skjuter upp dess möjligheter att påverka. En uppdelning mellan skrivandets och den sociala kampens aktiviteter som Tillie Olsen kom att upprätthålla under flera år samtidigt som hon med full kraft hängav sig åt båda.

Måste skrivas senare utgår från Olsens text, som nu publiceras i svensk översättning. Det är en rapport om litterärt skrivande och politisk aktivism, om klasskamp och hämnd, om konstens fördröjningar och strejkens roll. Med presentationer, läsningar, konstnärliga bidrag och kritiska kommentarer av den amerikanska, Parisbaserade poeten och litteraturvetaren Jackqueline Frost, samt Elof Hellström, Martin Högström, Ingela Johansson, Emma Kihl och Kim West, välkomnar vi till gemensam reflektion kring ännu en central händelse i antifascismens kulturhistoria.

Måste skrivas senare är den andra i en serie rapporter producerad av den oberoende forskningsgruppen Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik. Rapporterna tar formen av publika arrangemang, som genomförs under hösten 2020 och våren 2021 på olika platser och institutioner i Sverige och utanför; televisuella program, baserade på videodokumentering av arrangemangen, regisserade av Agentur och publicerade på digitala plattformar; samt tryckta publikationer, som ges ut i samarbete med ett antal svenska och internationella förlag och tidskrifter.

Arrangemanget Måste skrivas senare äger rum torsdag den 15 oktober 2020 kl. 18.00–20.00 på konsthallen Titanic, Reimersholmsgatan 5, Stockholm. Notera att arrangemanget kommer att filmas. Språk: svenska och engelska. Obs: på grund av fortsatt osäkerhet angående det pandemiska läget är antalet platser ytterligare reducerat och arrangemanget redan fullbokat. Skriv till info@agentur.ooo om du vill stå på väntelistan.

Programmet Måste skrivas senare, baserat på dokumentering av arrangemanget och särskilt producerade presentationer, publiceras den 8 november 2020 på agentur.ooo och titanic.nu. Ta en titt!

Publikationen Måste skrivas senare ges ut av Chateaux i november 2020. Volymen rymmer Tillie Olsens text i svensk översättning, tillsammans med essäer och konstverk baserade på arrangemangets och programmets bidrag. Uppviglande men också tankeväckande läsning!

Tack till våra samarbetspartners.

Bild: Christoffer Paues, Trea nr 2 för folkfronterna, 2020.


Välkommen till ett arrangemang av den oberoende forskningsgruppen Agentur på konsthallen Mint i Stockholm torsdag den 17 september 2020 kl. 17.00. Obs: mycket begränsat antal platser! OSA nödvändigt!

Historien är inte slut (12 februari 1934)

En rapport av Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik.

 

 

Den 12 februari 1934 demonstrerade tiotusentals människor i Paris, i protest mot en fascism som flyttade fram sina positioner. Några dagar tidigare hade högerextrema och rojalistiska organisationer genomfört en stor manifestation i staden, som hade urartat i dödliga upplopp och ett improviserat kuppförsök. Hotet var verkligt: den europeiska fascismen samlade sina krafter. Samtidigt var oppositionen hopplöst splittrad. Liberaler, socialdemokrater och kommunister var våldsamt motsatta. Skulle deras demonstrationståg kollidera i nya gatustrider, som ett bevis på oppositionens handlingsförlamning?

I mars samma år publicerade författaren Marc Bernard sin redogörelse av de dagarnas händelser, Arbetardagarna den 9 och 12 februari. I denna knappt 100-sidiga bok, Folkfrontslitteraturens mytiska och mytologiserande urtext, dokumenterar Bernard utförligt och detaljerat vad som hände sedan. Demonstrationstågen kolliderade inte, de enades i ett. Oppositionen åsidosatte sina inre motsättningar till förmån för en enad front mot en gemensam fiende. Den franska Folkfronten skapades, och dess modell spreds snart till andra länder och kontinenter. Ett kapitel öppnades i den antifascistiska organisationens historia.

Historien är inte slut (12 februari 1934) utgår från Bernards text, som nu för första gången publiceras i svensk översättning. Det är en text som ställer frågor till nuet: är det fortfarande möjligt att tänka enheten i motstånd som politisk och estetisk princip? Går det fortfarande att göra anspråk på en progressiv tradition, som sträcker sig tillbaka till folkfronternas ögonblick? Vilka kontinuiteter kan vi i så fall åberopa? Vilka diskontinuiteter måste vi göra gällande? Med presentationer, läsningar, konstnärliga bidrag och kritiska kommentarer av Emily Fahlén, Jörgen Gassilewski, Martin Högström, Ingela Johansson, Emma Kihl, Samuel Richter, Kim West och Ellen Wettmark, välkomnar vi till gemensam reflektion kring en central händelse i antifascismens kulturhistoria.

Historien är inte slut (12 februari 1934) inleder en serie rapporter producerad av den oberoende forskningsgruppen Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik. Rapporterna tar formen av publika arrangemang, som genomförs under hösten 2020 och våren 2021 på olika platser och institutioner i Sverige och utanför; televisuella program, baserade på videodokumentering av arrangemangen, regisserade av Agentur och publicerade på digitala plattformar; samt tryckta publikationer, som ges ut i samarbete med ett antal svenska och internationella förlag och tidskrifter.

Arrangemanget Historien är inte slut (12 februari 1934) – en kväll med läsningar, visningar, kritiska kommentarer och diskussioner – äger rum torsdag den 17 september 2020 kl. 17.00–20.00 på konsthallen Mint i ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Arrangemanget har ett mycket begränsat antal öppna platser. OSA till info@agentur.ooo (först till kvarn). Notera också att arrangemanget kommer att filmas. Välkomna!

Programmet Historien är inte slut (12 februari 1934), baserat på dokumentering av arrangemanget och särskilt producerade kortfilmer och presentationer, publiceras den 15 oktober 2020 på m-i-n-t.se och agentur.ooo. Tune in!

Publikationen Historien är inte slut (12 februari 1934) ges ut under hösten 2020. Volymen rymmer Marc Bernards bok i svensk översättning, tillsammans med essäer och konstverk baserade på arrangemangets och programmets bidrag. En djupanakronistisk läsfest!

Tack till Fabrique éditions, Stella Magliani-Belkacem, Michele Masucci, Benjamin Thorel samt våra samarbetspartners.

Bild: Christoffer Paues, Trea nr 1 för folkfronterna, 2020.